Ohållbar situation I vården

Nyligen ( eller jämt egentligen , fast det har eskalerat ofantligt på sistone)  har vi kunnat läsa i media hur gamla & sjuka skickas hem eller egentligen inte får någon vård alls därför att, a:  vårdpersonalen ä inkompetent eller b: det finns inga resurser, eller  c;  de resurser som finns styrs och fördelas av maktfullkomliga  idioter.

Senast i veckan skrev expressen om hur en dotter anmäler  sina föräldrars död till  IVO. Hennes förlamade pappa sköttes av frun som när hon plötsligt dog inte fick någon vård. När de inte svarar i telefonen blir dottern orolig och meddelar polisen. De tar sig in i bostaden och hittar pappan svårt medtagen i sängen liggande i sin urin och avföring. På golvet ligger mamman död. Ambulansen tillkallas men personalen tycker han är vid ”god vigör”  trots att han varit utan mediciner , mat och dryck i fyra dygn och är förlamad och har en död hustru. PÅ akuten meddelas att det är fullt.  Dottern ska ha blivit tillfrågad om de kunde köra honom till henne.  Oklart om det var INNAN elller EFTER de anser att han inte ska tas om hand på sjukhuset?
– Det enda ambulanspersonalen frågade genom polisen var om jag kunde ta hand om pappa, men han var förlamad från bröstet och ner och jag har inga möjligheter eller hjälpmedel att ta emot honom och definitivt INTE i det tillstånd han befann sig i.
Han körs till ett äldreboende utan rullstol och mediciner där han inte duschas då de säger att de saknar en duschstol? När dottern besöker honom dagen efter är han svag och har svårt att andas och avlider efter några timmar.

Ovan händelse är i Eslöv Skåne i slutet av Januari. Det skulle ha kunnat varit vilken stad som helst. I mina ögon har både ambulanspersonalen & de på äldreboendet allvarliga brister i kompetens. Ligger man utan medicin och vatten i FYRA DYGN ska man in under observation , provtagning och närings och vätskedropp. Man dör normalt vid 3-4 dygn utan vatten. Hur kan de INTE veta det?  Det brister överallt här.

Våra akuter och sjukhus är överbelagda pga ett flertal orsaker, inte minst nedläggningar av diverse slag samt personalen som flyr pga inkompetent ledning och ohållbar arbetssituation.  Dagens Medicin skrev i veckan att hjärtsvikt är ett av de vanligaste dödsorsakerna och att de missas på akuten.  Jag har själv skrivit en lång artikel om hjärtat den den 15 februari.

 Sjukhusen har också blivit extremt DYRA ÄLDREBOENDEN med tre gånger högre kostnad /dygn.Är det något ni känner igen? Som står i slutet av artikeln  nedan , det är extremt stressande för äldre och dementa att vistas på akuten i sån livlig och rörig miljö och dessutom utsättas för risken med resistenta baciller som härjar. En vän till mig berättade att hans mamma dog, i och för sig på äldreboende, men hälften strök med i en ”influensa” tror det var nästan ett dussin. Undrar också vad ni har för erfarenheter med äldres kapacitet att klara vacciner mot influensa och pneumokocker? Kan berätta att min inneboende nästan strök med för ett par veckor sen. Han blev inlagd för dränering av lungor. En annan vän berättar : ” Plats på ett ålderdomhem är inte så enkelt att få. Nâr min mamma 97 år gammal, så gott som blind och med stomi var tungen till ”PRÖVNING ” ?!! då kan man ju börja undra hur samhället fungerar.”

– De här är personer som har bott hemma och kanske klarat av vardagen med hjälp av hemtjänst. Men blir man sjuk när man är 85-90 år innebär det att man ofta har lång väg tillbaka. Då behöver man bo på ett korttidsboende under en period eller flytta in direkt på ett äldreboende,..
Nu har kraven på kommunerna skärpts. De har de tre dagar på sig att ordna med hemtjänst, korttidsplats eller äldreboende. Efter det kostar varje dygn som en färdigbehandlad patient ligger kvar på sjukhuset, hemkommunen 7.100 kronor. Det är nästan tre gånger så mycket som en plats på ett äldreboende kostar. …inte ovanligt att färdigbehandlade patienter har blivit liggandes i en månad innan det fått lämna sjukhuset. Det innebär att kommuner har betalat 213.000 kr/månad för omsorgen av en enda kommunmedborgare… 
 Det är väl mindre än  dagstaxan av enbart boende för en migrant ? Till detta tillkommer allt annat. Inte minst ”psykologhjälp”  för attt bearbeta trauman.. oklar tom det var deras eget som jihadister? eller om de själva blivit våldtagna på vägen från Pakistan , Iran, Afghanistan eller Afrika? För deras egen karma skull och politikernas hoppas jag verkligen att de haft ett helvete de flytt från eftersom de orsakar ett helvete för våra svaga, sjuka och gamla här samt de som blir våldtagna. De får nämligen inte den hjälp de behöver eftersom den går först till dem. EN MÅNAD VAR VÄNTETIDEN PÅ PSYKOLOG FÖR VÅLDTÄKTSFÖRSÖK! VAR DET FÖR ATT TJEJEN SKULLE HA TAGIT LIVET AV SIG INNAN DESS? SAMMA FÖR UNDERTECKNAD. JAG BEHÖVDE AKUT HJÄLP NÄR JAG FÖLL FRÅN TAKET EFTER ATT PRECIS HA KRAVLAT MIG UPP UR AVGRUNDSHÅLET JAG VARIT I , I TRE ÅR NÄR MITT LIV TOGS IFRÅN MIG.

DEBATT OM TOMTARNA SOM STYR I I VÅRDEN/ POLITIKEN TVÅ ARTIKLAR OM HUR MAN LÅTER DOGMER STYRA & DE SOM IFRÅGASÄTTER BEGÅR I PRINCIP KARRIÄRSJÄLVMORD, INTE SÄLLAN RIKTIGA HELLER. Så går det när det är lågt i tak i åsiktskorridoren. Ju längre bort ett samhälle driver från ”sanningen” desto mer kommer den att hata och bekämpa den. I ”forskarvärlden” kallas detta för ”vetenskap & beprövad erfarenhet ” och är inget annat än inkvisitionen i ny tappning där Larhammar, Reimer, Olsson m fl som företräder CSI-rörelsen ( skeptikerrörelsen troligen skapad av Illuminati, dvs ( pillertrillare ,olje-psykopater. bankmaffian mfl – läs min text om Jesuiterna ). Har man inga fynd som passar inkvisitionens agenda så åker man ut i kylan. punkt. därav professorn som darra på rösten i inlägget om magsyran igår.. ” den kan behövas av ”nån” anledning”.. nej, det passar inte pillertrillare som säljer LOSEC/omeprazol.
I nedan artikel skriver scania chefen att deras sjukfrånvaro var för hög o dyr så de starta en egen vårdcentral som kostade en bråkdel mot deras sjukfrånvaro + att personalen mådde bättre. Detta sågs inte med blida ögon av politikerna i Södertälje som menade att det ”underminerade deras verksamhet, nej jag håller med honom . DET ÄR DERAS PROBLEM !! här avlastar man kommunens kostnad för sjukvård o får skit för det? vad kan detta bero på? nja, läs mina slutsatser ovan..
”DN DEBATT 21/2. I Sveriges kollektivistiska tankemodell är läkaren reducerad till en kugge i ett maskiner som redan är färdigtänkt. Vi har samma syn på den centraliserade styrmodellens allenarådande salighet som ledde den tyska vården och läkemedelsindustrin fram till neurosedynskandalen. Vi behöver tänka om. Vi behöver mer mångfald, skriver Leif Östling.
Som chef på Scania fick jag under slutet av 80-talet en högst reell anledning att fundera kring svensk sjukvårdspolitik. Vi hade en korttidsfrånvaro på runt 15 procentenheter av arbetskraften. Kring millennieskiftet hade vi tack vare ett nytt ledarskap fått ned frånvaron till åtta procent. Jag tyckte dock fortfarande att den kändes orimligt hög.
När vi i ledningen tittade närmare på det hela insåg vi snart att en stor del av frånvaron upptogs av medarbetarnas väntan på att få träffa läkare för diagnos och behandling. Landstingets kösystem kostade Scania mångmiljonbelopp.
Vi beslöt att inrätta en egen vårdcentral för våra anställda. Vi använde oss av det utbud som fanns i närområdet. Det handlade både om privata specialister och alternativa vårdformer. Efter några år hade korttidsfrånvaron halverats, från åtta till fyra procent.
Medarbetarnas hälsa förbättrades vilket innebar stora plusvärden, framför allt förstås för dem själva, men också företagsekonomiskt där en procentenhets minskad sjukfrånvaro betydde 60 miljoner kronor i besparingar på årsbasis. Halveringen ökade alltså Scanias resultat med 240 miljoner kronor. Vår vårdcentral kostade cirka 30 miljoner kronor per år, en kostnad som betalade sig redan vid en halv procents minskad sjukfrånvaro.
Även om vi vet att det finns ett uttalat stöd för alternativa vårdformer, som antroposofisk hälso- och sjukvård, så vill politikerna stänga dem ute. Detta trots att de, i likhet med annan vård, vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet.
En landstingspolitiker med ansvar för vården i Södertälje hörde år 2005 av sig och skällde på mig för att jag ”undergrävde landstingets verksamhet”. Jag kunde inte låta bli att svara: Det är väl ditt problem.
Debatten om den svenska sjukvården och omsorgen har hamnat snett. Vi vet att ökad mångfald ger högre kvalitet. Men i Sverige verkar politikerna se allt detta som ett hot, som något farligt. Om de styrande betraktade väljarna som individer och inte standardiserade varelser så skulle synen på välfärds­systemen se annorlunda ut.
Nu har vi fastnat i en åskådning där ”lika för alla” är viktigare än ”bra för alla”. Synen är kollektivistisk, den bygger på bilden av ett annat samhällssystem där alla ska ha samma utfall, där utveckling och kvalitet får spela biroller.
När jag härförleden ställde frågan om vad vi får för våra skattepengar så fanns där ett sanningsenligt svar: Vi får en lång kö till en och samma dörr med ett gemensamt erbjudande och en standardlösning.
Detta är en mycket större fråga än den i och för sig viktiga diskussionen kring det märkliga begreppet ”vinsttak” i välfärden. Kanske ska vi prata om ”förlustgolv” i stället om det nu är den typen av regleringar vi tror på?
Vi har ett system som ingen på individnivå vill ha men som ingen på kollektiv politisk nivå vill ändra. Den politiska makten över systemet har blivit viktigare än omtanken om individerna. Vården är ett talande exempel på detta. Det stora problemet är att vi som individer inte har något inflytande över systemet. Här krävs ett nytt förhållningssätt.
Att välja ägarformer för vård och omsorg verkar vara kontroversiellt nog, men den stora stötestenen är att vi inte får välja inriktning på vården. När vi byggde upp vår egen vårdcentral på Scania så var exempelvis Vidarkliniken i Järna en betydande leverantör. I dag är det endast 2,3 procent av vården och omsorgen i Sverige, mätt i antalet anställda, som erbjuder alternativ till den standardiserade vården. Motsvarande siffror för exempelvis Danmark och Norge är 13,8 respektive 7,8 procent.
Även om vi vet att det finns ett uttalat stöd för alternativa vårdformer, som antroposofisk hälso- och sjukvård, så vill politikerna stänga dem ute. Detta trots att de, i likhet med annan vård, vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Att patientnöjdheten för dessa vårdformer ofta är högre än den är för traditionell vård verkar dessutom sakna betydelse.
En jämförelse med två av våra europeiska grannar bär syn för sägen:
Dåvarande Västtyskland hade fram till 1976 samma enögda syn på vården som vi i Sverige har i dag. Sedan ändrade tyskarna inriktning. I dag erbjuder Tyskland en mängd olika behandlingsformer, alla har samma status, alla är en del i en mosaik av erbjudanden till patienterna.
Vad var det då som fick Tyskland att ändra sig? Jo, efterverkningarna av det tidiga 60-talets neursosedynskandal. Läkemedlet, ett sömnpreparat, kom från Tyskland. Totalt föddes 10 000 missbildade barn i 46 länder och ett okänt antal foster stöttes bort. Analysen gav vid handen att den ensidiga synen på vård och läkemedel gjort att ”den beprövade erfarenheten” ställts på undantag och att enskilda forskningsresultat upphöjts till postulat.
Genom att öppna upp vården fick erfarenheten större tyngd i vårdkorgen och denna typ av katastrofala misstag kunde undvikas. En följd av detta är att tre av fyra tyskar nu använder eller har använt sig av alternativa vårdformer. En lika hög andel, 75 procent, av läkarna rekommenderar också detta. Sällan har sambandet mellan mångfald och kvalitet varit så tydligt som just i Tyskland.
Det vore olyckligt om en motsvarande katastrof skulle behövas i Sverige för att få oss att tänka om? Förhoppningsvis kommer dessförinnan det sunda förnuftet att återvända så att läkarna återfår ett betydligt större inflytande över den svenska vården. Ett extra plus är att man då också går folkviljan till mötes.
I Frankrike godkändes aldrig neurosedynet. Alltför många enskilda läkare och forskare uttryckte tvivel över sömnmedlets substanser. Läkarnas kunskap och erfarenhet blev utslagsgivande. Det finns ett samband mellan detta och Frankrikes bejakande av alternativmedicin och mångfald inom vården. Frankrike har en lika stor andel innevånare som nyttjar alternativ vård som Tyskland, det vill säga 75 procent.
Detta beror på att Frankrike har ett system som vilar starkt på den enskilde läkaren, något som borgar för både kompetens och mångfald.
Sverige har alltmer fått en kollektivistisk tankemodell där läkaren reduceras till en kugge i ett maskineri som redan är monterat enligt ett system som redan är färdigtänkt. Vi har samma syn på den centraliserade styrmodellens allenarådande salighet som ledde den tyska vården och läkemedelsindustrin fram till neurosedynskandalen.
Ska vi fortsätta så? Nej, vi behöver tänka om. Ingen har egentligen någonting emot att stoppa in mycket pengar i vårt välfärdssystem. Men vi behöver mer mångfald.
Jag vet med min erfarenhet att det borgar för kvalitet. Därvidlag är det ingen skillnad på exempelvis lastbilar och palliativ vård. Det behövs olika modeller. Skillnaden är att vi i dag verkar ha en sundare inställning till hur vi tar fram våra lastbilar.

I VECKAN HAR DET OXÅ VARIT MASSIV KRITIKSTORM MOT LARHAMMAR som är anknutn till VoF och som attackerat alternativmedicin hårt ( alternativ är den inte när det är originalet som använts i 6000 år, jämfört med syntetiska piller som ”uppfanns” för ca 100 år sen o som ”testats” ett par veckor ( vanligen 12 o forskare mutas dessutom) samt  maskerar symptom och förvärrar grundproblemet och inte sällan leder till död & elände men mycket rika aktieägare som får sälja ännu fler piller, samt glada Illuminati medlemmar som känner att målet med befolkningsminskning går strålande samtidigt.

KRÖNIKA OM FAKTARESISTEN AV: Katarina Barrling.
Tänk er en grupp människor som styrs av dogmer och grupptryck. Som när dogmerna ifrågasätts, rycker ut till deras försvar. Som tror sig om att vara självständigt tänkande, men för det mesta inte är det. Som anser att deras sätt att se på världen är det enda rimliga. Och som granskar varandra så att ingen avviker från de vedertagna lärosatserna.
Vad är det för samhälle jag talar om? En religiös sekt? Ett politiskt parti? Nej. Det är vetenskapssamhället, och beskrivningen kommer från fysikern och vetenskapshistorikern Thomas Kuhn.
Kuhn menar att forskare är mycket mindre kritiska än de föreställer sig. De kan vara kritiska i detaljer, men vad gäller grundläggande metoder, teorier och begrepp, så lyser kritiken med sin frånvaro. De här föreställningarna, som forskarna tar för givna, utgör vad Kuhn kallar paradigm. Inte ens om uppenbara fakta talar mot paradigmet, är det säkert att forskarna klarar av att se det. I stället putsar och pusslar de så att alla observationer skall kunna passas in i paradigmet. Det finns fördelar med den här avsaknaden av kritiskt tänkande: skulle forskarna hela tiden ifrågasätta paradigmet, skulle det vara svårt för vetenskapen att få något annat gjort. Icke desto mindre: forskare är mindre kritiska och öppna för nya intryck än den gängse bilden av dem.
Men vid sällsynta tillfällen händer det så att någon lyckas kullkasta allt; de observationer som talar mot paradigmet blir så svåra att förneka, att forskarna faktiskt börjar ifrågasätta sitt paradigm. Som när Galilei fick Aristoteles världsbild att rämna. Då sker en vetenskaplig revolution. Och så avlöses det gamla paradigmet av ett nytt, lika omöjligt att ifrågasätta. Och forskarna kommer förbryllat att undra hur de någonsin kunde tro på det där gamla. Det är det nya som är det enda rimliga. Förstås.
Vad Kuhn beskriver kan ses som ett sofistikerat exempel på det som i dag kallas faktaresistens. Fakta som talar emot rådande paradigm tenderar helt enkelt att avfärdas. I dessa tider, där det talas så mycket om att främja kunskap och fakta, påminner Kuhns ord om att även de som är mest tränade i att finna kunskap, kan vara faktaresistenta. Till och med de är fast i förutfattade meningar och grupptryck – och vi andra är det knappast mindre. Alla som talar om hur viktigt det är att motverka faktaresistens, skulle därför kunna börja med att begrunda sin egen.
Vetenskapen har ändå vissa metoder för att motverka faktaresistens. Den eftersträvar systematik och grundlighet. Och forskaren låter sig granskas av andra forskare. Men hon kan aldrig helt sortera bort sig själv: det är människor som formulerar frågorna och tolkar svaren, vilka i sin tur granskas av – andra människor. Och vetenskapen är heller inte oberoende av de värderingar – och paradigm – som präglar det omgivande samhället. Vår tid har, liksom Galileis, sina inkvisitorer, som ser till att forskarna inte hamnar på avvägar.
Och om inte ens naturvetenskapen är oberoende av människans hand, så är samhällsvetenskap och humaniora det ännu mindre. Även om stora delar av samhällsvetenskapen försöker efterlikna naturvetenskapen så kan den aldrig bli lika exakt och oberoende av forskaren. Samhällskroppar är något annat än de kroppar fysiken experimenterar med.
Och mycket samhällsvetenskap och humaniora bygger inte heller på strikt empiriska undersökningar av verkligheten, utan arbetar snarare med att tillföra olika typer av perspektiv på tillvaron. Även sådan forskning kan fylla en viktig funktion för vår förståelse av världen, men det är en annan typ av forskning än den naturvetenskapliga. Den kan därför inte tillmätas samma ställning i kunskapssökandet som naturvetenskapen. Också det kan vara bra att tänka på när det i kampen mot faktaresistensen kategoriskt slås fast vad som är sant och vad ”forskning visar”.